Om det nu är någon kvar...så kör vi!
Jag var ner till Hästsportens Hus igår och började med det förberedande jobbet inför Avelsvärderingen v.11 på Axevalla. Då fick jag denna tavla som väckte gamla och goda minnen.
Visst var det roligt att Youpie, vår första uppfödning segrade i ett Breeders' Crown-försök på Örebro. Den här segern var ändå "så mycket mer", än en seger. Det är omständigheterna som gör det lilla extra.
Det började en knapp vecka innan loppet med att vi som uppfödare fick en inbjudan att bli bjuden på mat på Örebrotravet. Eftersom det är en resa på 74 mil enkel väg, så inser man att man får mycket mat för bensinpengarna om man stannar hemma. Nåväl, lite spontant beslöt vi oss att åka ner i alla fall. Vi (jag, min fru och våra söner - då 3 resp. 5 år) passade på att boka in ett besök hos våra goda vänner Lars & Kicki Öström i Sala på vägen ner. Bokade in oss på ett hotell i Örebro och laddade upp med ett långt besök på ett stort lekland inför tävlingarna.
Vi åkte till Örebrotravet och hälsade på Youpie på stallbacken. Vi hade inte sett honom på nästan två år! Det var skoj att åter få träffa honom, bara det var värt resan. En sväng till publikplats och förtära bjudmaten. Han startade i lopp 3, så planen var att se loppet och sedan åka norrut igen.
Vi gick ut inför loppet. Barnen gick till lekparken och ponnyridningen. Defileringen kom och jag kollade till barnen efter provstarten. Allt lugnt.
Loppet gick och Youpie forcerades till ledningen på första långsidan. PULS! Minns fortfarande hur skeptisk jag var. Skulle han tröttna redan varvet kvar? Han såg fin ut, men det här kunde väl ändå inte gå? I rygg satt favoriten Rakas och han skulle säkert få luckan... De svänger in på upploppet med Youpie fortfarande i ledningen och strax får Rakas luckan... Youpie svarar ärligt och det går inte att beskriva känslan i kroppen när han skär mållinjen som etta!
Oj, omtumlande... Prisutdelning och intervju med Lillis i vinnarcirkeln. Jag lät förmodligen inte klok där jag stod. Fotografering och segerdefilering.
Sedan började sinnet återvända, åtminstone en strimma av det. Var är barnen? Rusade mot lekparken, borta... Frågade de vid ponnyridningen. Nä, de hade inte sett pojkarna. Inte stallvakten heller, tack och lov. Först hittade vi den äldre, men vart var yngste sonen? Kort senare hittar vi honom på toaletten. Ingen fara, men de där minuterna kändes väldigt långa. Kontrasten att från segerruset gå in i en oro och ett sökande. Slutet gott i alla fall.
Sedan hann vi hälsa på Youpie igen, innan resa gick åter mot norr. Vi firade på en pizzera efter vägen och fick se loppet igen på TV4-sändningen. Sedan åkte vi förbi hos Thomas Lönn i Rengsjö och kikade på lillebror Le Mat som var två år då, innan vi åkte hem.
Vilken resa det var och vilka minnen!
Ska man frossa, så ska man frossa rejält. Här kommer desserten!
Klicka här för en liten bild-film från Örebrotravet.
Trevlig helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar