Jag såg en fråga på ett forum på nätet om helsyskon. Frågeställaren hade ett fölsto som lämnat en nu 3-årig avkomma som inlett karriären med två raka segrar. Han undrade om det var en fördel att gå åter till samma hingst för att försöka tillverka ett helsyskon.
Någon svarade att "helsyskon blir aldrig lika bra". Jag har också hört detta påstående, men vill avfärda detta som en myt. Det är såklart så att alla hästar är individer och rent genetiskt har två helsyskon i genomsnitt 50% gemensamma gener. Två halvsyskon har dock "bara" 25% gemensamma gener i genomsnitt. Jag tycker att det finns många exempel på helsyskon som blivit framgångsrika. Ser man kommersiellt, så tror jag inte att någon skulle avstå att köpa en avkomma på grund av att den har ett bra helsyskon.
Ser man till avelspotentialen, så ligger vi i ett annat läge. Då har helsyskonet visat sin kapacitet och ska bedömas utifrån den. Det som har störst arvbarhet enligt vetenskapen är unghästprestationerna. En helbror som saknar unghästprestationer har inte alls samma förutsättningar att lyckas som avelshingst. Det finns undantag och kommer alltid att finnas undantag, men om man ska avla för att hitta undantagen...så tycker i alla fall jag att man gör aveln svårare än nödvändigt.
Jag hittade denna länk till ett inlägg som Per Johnsson skrivit (2008) i ämnet på Blodbanken.
http://blodbanken.nu/servlet/GetBBData?type=message&mID=6057&breed=warm
Om jag förstått saken rätt delar helsyskon 36% av sina gener. Det låter inte helt logiskt men det är vad jag läst. ( källa saknas dessvärre)
SvaraRaderaDet jag hört i denna fråg om helsyskon är att många inte tror på konceptet om flera blir bra och samma tränare äger hästarna.
SvaraRaderaDå anser många att man inte riktigt kan skilja stammen från den som tränar på ett bra sätt. Typ exemplet är hästarna som j*p har som har samma mamma och pappa flera gånger. Är hästarna så bra eller är det j*p som ligger bakom dessa hästar som är en skicklig tränare?