Träning vs Uppfödning

Kom igår in på ämnet träningsverksamhet och att för mig så skiljer den sig jämfört med uppfödarverksamheten. Jag lovade att utveckla mitt resonemang och det kommer här.

Vår uppfödningsverksamhet går ut på att försöka få fram så dugliga tävlingsindivider som möjligt med våra begränsade ekonomiska resurser. Verksamheten är 100% kommersiell och det handlar om att försöka producera de individer som marknaden efterfrågar. Ja, jag har till och med uttalat en vision om att föda upp en klassisk vinnare. "Knäppgök", tänker många nu. Ja, ni har förmodligen rätt. Jag gillar statistik och med statistiken i ryggen, så är visionen en omöjlighet.

Om vi jämför "Stall Bredbyn" med exempelvis "Menhammar Stuteri", så är vi inte på samma planet ens. Menhammar föder enbart i år upp fler hästar, än vad jag kommer att hinna med under min livstid. Menhammar har tillgång till ett avelsmaterial som jag bara kan drömma om. Lägg därtill ytterligare ett antal jätteuppfödare (Boko, Broline, Staro, Ås, Face m.fl.) i klass med Menhammar, så kan ni känna er lugna över att jag kommer att misslyckas med min vision. I alla fall rent statistiskt. Jag kommer att fortsätta drömma om en klassisk seger ändå. Jag har i alla fall insett att jag själv inte kan träna den individen, så en del i vår plan för att nå visionen är att sälja våra avkommor. Helst till hästägare som satsar på tränare som har visionen att vinna klassiska lopp. Nu är inte marknaden den att man kan välja vem som ska köpa de hästar man föder upp, men det är en del i vår uppfödningsverksamhet. Att hitta köpare...

Jaha, men hur tänkte ni när ni valde Jobie Tempest?, undrar kanske någon. För det första så var ekonomin en begränsning i hingstvalet för oss. När vi valde honom, så hade han lämnat bra i Kanada med ston som hade blod som liknade vårt sto. Vi hittade många poänger som gjorde att vi trodde att han skulle passa bra. Nu blev det "rätt" för oss, även om Jobie Tempest kanske inte anses vara en "kommersiell hingst". Vi tycker fortfarande att han är underskattad i Sverige.


Hur ser vårt hästägande och tävlingsverksamheten ut? Vi har inte riktigt visionen att få fram klassiska vinnare, även om man ibland drömmer om det. Vår vision har alltid varit att få hästverksamheten att gå med ekonomiskt plusresultat. Det har väl gått sådär de flesta åren. Nu har det varit några lyckade år på slutet, vilket varit tacksamt. Några fina placeringar inom rikstoton och V65-lopp har hjälpt upp de tidigare illröda siffrorna till åtminstone svagt svarta. Nu har vi kommit över en häst som betyder otroligt mycket känslomässigt för oss, så honom kan vi aldrig göra oss av med. Det är möjligt (råder delade meningar i familjen) att han kan vara den sista tävlingshästen, men man ska "aldrig säga aldrig". Kostnaderna drar iväg och tiden räcker inte till i vardagspusslet med små barn i familjen.

Ska man jämför oss som B-tränare med stortränarna, så är skillnaderna ännu större än "Stall Bredbyn vs Menhammar". Om vi skulle göra en "unghästssatsning". Du skulle vi förmodligen kunna köpa en 1,5-åring vart 3-4 år. Köpa - träna - unghästtävla - sälja...den cykeln skulle ta 3-4 år. Under dessa 3-4 år skulle en stortränare säkert hinna förbruka mellan 100-200 unghästar. Deras erfarenhet av unghästträning är redan från början betydligt större än vår. De behöver inte oroa sig över kostnaderna och de har ett hästmaterial som har betydligt bättre potential än vad vi skulle kunna komma i närheten av. (om vi skulle köpa) Nja, det känns inte riktigt som vår grej.